Alma och Sven Johan
Julen har i alla tider varit den stora högtiden för både gammal och ung.
Jag minns tillbaka när jag var liten i början på 1940 talet.
Min mor kom från Abborrmåla, en liten by i norra Blekinge, där mina morföräldrar Alma och Sven Johan hade ett litet ställe med tillhörande åkrar och hagar. De kunde föda upp ett par grisar, höns och odla grönsaker, potatis och andra rotfrukter så det blev lite tillskott i hushållet och mat till djuren. Detta var ofta skillnaden mellan att bara arbeta i berget för att hugga sten eller göra dagsverken på någon gård och få sitt lönekuvert på lördag middag.
Jag minns våra besök hos mormor och morfar i Abborrmåla. Vi cyklade då det inte var någon bil i varje hem på den tiden (vi hade inte bil förrän min far köpte Taxi i Backayd 1953).
Julen var en svår tid för min mormor, när en av grisarna skulle slaktas, de var ju hennes vänner och kelgrisar. Hon hade matat dem varje dag och pratat med dem. Hon kunde inte höra grisen skrika utan hon flydde långt bort med vadd i öronen för att slippa höra när slaktaren slog klubban i huvudet på grisen.
Sedan skulle grisen styckas och varje del skulle tas tillvara, korvar skulle fyllas och fötter skulle tvättas och olika köttbitar saltas för bästa förvaring.
Mormors goda hjärta gynnade några gamlingar och de hon visste inte hade det så bra, hon packade ett litet paket till var och en av dessa, som hon delade ut i stugorna.
Det kom ett paket från Amerika varje jul, som hela familjen skulle dela på, det var ju under kriget. Restriktioner på mycket bland annat på ris till gröten, vissa frukter från andra länder, ljus och tvål. När mormors barn, en pojke och fem flickor var samlade i stugan skulle dessa varor omsorgsfullt fördelas.
Mycket av dessa viktiga bjudningar var ett sätt att träffas, alla vid samma tillfälle. Mormor fick bjuda på sin goda kokkonst och goda kakor – jag känner smaken i munnen än idag, 70 år senare.
Jan-Erik Ronneback